Från Pera till Bosporen

Du börjar i Galata, i sluttningen ovanför Gyllene hornet, där gränderna är branta, trappade och fulla av kaféer och tornet fyller det lilla torget. Här låg en genuesisk koloni från 1273 till den osmanska erövringen 1453: Bysans lämnade över marken till Genua 1267 och förbjöd köpmännen att befästa den, men de byggde murar ändå och fortsatte att bygga ut dem. Murarna stod kvar till 1800-talet, då de flesta revs för att staden skulle kunna växa; ett kort stycke finns kvar nära tornet. Härifrån stiger promenaden mot Pera. Själva stoppet går inte att missa: ett runt stentorn med konisk hätta, högre än allt omkring.

Nu uppför, några minuter längs Şahkapısı Sokağı och sedan Galip Dede Caddesi. Här köper Istanbul sina instrument: fönster fulla av uder, långhalsade saz och handtrummor, och en vardag hör du någon prova ett instrument innan du ser butiken. Så har det inte alltid varit. Fotografier från 1800-talet visar bokhandlare, kaffehus, konditorier, antikhandlare och frimärksförsäljare; musikbutikerna tog över efter antik- och frimärkshandeln först i modern tid. Stigningen fortsätter jämnt mellan höga gamla hyreshus. Målet visar sig före det lilla torget högst upp: en anspråkslös port i en stenmur öppnar sig mot gatan, och bakom den ligger en inmurad trädgård med gamla osmanska gravstenar.

Förbi passagen Tünel Geçidi Sokağı och längs Meşrutiyet Caddesi är du i Tepebaşı, åsen där 1800-talets Pera placerade sina stora hotell och ambassader för att få utsikt över Gyllene hornet. Hotell Pera Palace ligger här, påbörjat 1892 och invigt med en bal 1895 för passagerare med Orientexpressen; det brittiska konsulatet har ett inhägnat område lite längre fram. Meşrutiyet har tung trafik, så håll dig på trottoaren vid hotellen. Museet är den höga, ljusa stenbyggnaden med namnet över dörren, strax bortom hotellet.

Genom Avrupa Pasajı till Sahne Sokağı, några minuter. Arkaden stod färdig 1874, efter att den stora branden i Beyoğlu 1870 hade röjt marken, och Istanbulborna kallar den Aynalı Pasaj, spegelarkaden: gaslyktor brann en gång framför speglar längs väggarna och fördubblade ljuset. Idag kantas den av små butiker under ett glastak, och bortom dess ände förändras ljudet inom några steg. Du har nått avenyn när folkmassan tätnar, trottoaren blir en enda bred gågata och spårvagnens räls löper under dina fötter.

Sahne Sokağı är Beyoğlus fiskmarknad: stånd med färsk fisk på is, frukt och grönsaker och souvenirbutiker packade i en kort gränd som luktar hav och stekos. Från den leder en port till den armeniska kyrkan Üç Horan, öppnad för gudstjänst 1838 på mark som församlingen ägt sedan tidigt 1500-tal; tvärs över avenyn står porten till Galatasaray Lycée, återgrundat 1868 efter fransk modell med undervisning på franska. Allt detta tar två minuter. Arkaden gör sig påmind: en hög, rikt smyckad ingång öppnar sig bredvid marknadsgränden, och innanför ligger en lång glastäckt hall med restaurangbord.

Gränderna mellan marknaden och torget är Beyoğlus nattkvarter, och vägen upp slingrar sig genom dem, ungefär en kvart uppför genom meyhane-gränderna. Bord väller ut från varje dörröppning, på kvällen fulla av glas med rakı och små tallrikar meze, och gränderna surrar av samtal och musik. Yeşilçam Sokağı är en kort och oansenlig gata som gav den turkiska filmindustrin dess namn: mellan 1950- och 1970-talen höll studior, regissörer och stjärnor till här, och turkisk film kallas fortfarande Yeşilçam. Torget är en plötslig öppen yta av stenläggning: Republikmonumentet står i mitten, den nya moskéns två minareter på ena sidan och Atatürks kulturcentrums glasfasad på den andra.

Längs Cumhuriyet Caddesi och sedan Taşkışla Caddesi, en kvart medan marken sluttar ner mot Bosporen. Den långa stenbyggnaden du går förbi är Taşkışla, stenkasernen, byggd 1846–1852 av den engelske arkitekten William James Smith och gjord till garnison 1860 för att vakta det nya palatset vid stranden nedanför; Paul Bonatz och Emin Onat restaurerade den 1943–1950 för Istanbuls tekniska universitet, vars arkitektfakultet håller till här idag. Bortom den viker åsens hoteltorn för träd. Där trottoaren tar slut öppnar sig en grön dal med gräsmattor och höga träd nedanför dig, på väg mot vattnet.

Den längsta etappen, ungefär tjugofem minuter, leder ner genom dalen till strandvägen. På Kadırgalar Caddesi, galärernas gata, ligger fotbollsarenan ovanför vägen, Beşiktaş hemmaplan, och bredvid palatset står Dolmabahçemoskén, uppförd 1853–1855 åt sultanens mor, Bezmiâlem Valide Sultan, efter ritningar av Garabet Balyan. Ljuset vidgas när vattnet dyker upp: färjor, de asiatiska kullarna, fartyg på väg uppför sundet. Palatset är den långa vita marmorfasaden längs kajen, med ett pampigt klocktorn framför porten.

En kort sträcka längs vattnet på Beşiktaş Caddesi, under tio minuter, in i själva Beşiktaş. Namnet tillhör en arbetande färjekvarter: pendlare strömmar av båtarna från Üsküdar och Kadıköy, och marknadsgränderna bakom bryggan kantas av simit-försäljare och fiskrestauranger. Här samlades den osmanska flottan, och amiralen Barbaros Hayreddin, Barbarossa i europeisk legend, begravdes här vid stranden i en grav som Mimar Sinan byggde 1541. Hans staty, skäggig och mantelklädd, står i den lilla parken vid vattenbrynet, och museet är den långa moderna hallen av glas och betong precis intill.

Beşiktaş Caddesi fortsätter en kvart, en trafikerad kustväg där Bosporen mestadels förblir dold: höga murar stänger in de gamla kejserliga egendomarna på vattensidan, och kullen reser sig brant bakom husen mittemot. Beşiktaş är själv uppkallat efter stenar. En version gör det till beş taş, fem stenar, förtöjningspelarna som Barbaros Hayreddin satte i vattnet här för sina skepp; en annan för det till en bysantinsk kyrka som hette Kounopetra, stenvaggan, och som stod i Beşiktaş. Trafiken surrar bredvid dig hela vägen. Sedan bryter snidade portar muren, och bakom deras galler står palatsets långa marmorfasad, numera hotell, mellan dig och vattnet.

Först Çırağan Caddesi, sedan en stig som klättrar brant upp från kustvägen, ungefär tio minuter. Namnet kommer från palatset, och palatsets från lampionfesterna under tulpanepoken, då det osmanska hovet lyste upp sina trädgårdar med lyktor; på 1600-talet var den här marken Kazancıoğlus trädgårdar, reserverade för sultanen. Murar sluter in dig, egendomens mur på vattensidan och kullen som stiger bakom. När du lämnar vägen för stigen bleknar trafikbruset snabbt, och bland träden fungerar paviljongerna Çadır och Malta som kaféer idag. Portarna i muren markerar ankomsten: skog reser sig bortom dem, och bakom dig glittrar Bosporen genom grenarna.

Tillbaka ner till Çırağan Caddesi och längs den, cirka en kvart, förbi ännu ett palats. Feriyepalatset, som sultan Abdülaziz lät arkitekten Sarkis Balyan bygga 1871, delas nu av Galatasaray-universitetet och en gymnasieskola, så du kan dela trottoaren med studenter. Ortaköy betyder mellanbyn, och det känns fortfarande så: kustvägen svänger, Ortaköy Salhanesi Sokağı och Vapur İskelesi Sokağı sjunker mot vattnet, och gatorna smalnar till kafébord och stånd. Gränderna öppnar sig mot ett torg vid vattnet, och den stora hängbron fyller himlen över hustaken.

En minut längs İskele Sokağı, som har fått sitt namn efter färjebryggan. Ortaköy har länge lockat utomstående: den brittiska författaren Emilia Hornby hyrde ett hus här och beskrev livet i en bok från 1863, och på 1930-talet byggde den tyske arkitekten Bruno Taut, i exil från Berlin, ett hus åt sig själv i sluttningen ovanför som blandade japanska och europeiska idéer. Fiskare står på kajen, och färjorna kommer och går intill dig. Här slutar promenaden, med stadens europeiska strand bakom dig och Asien på andra sidan sundet. Moskén ligger vid själva vattenbrynet, två smäckra minareter och en kupol med bron välvd över dem.