Bukarest

Varje besök börjar förr eller senare med Parlamentspalatset. Beställt av Ceaușescu 1984 och fortfarande ofärdigt när han avrättades 1989 är det 84 meter högt, sträcker sig 92 meter under jord, rymmer omkring 1 100 rum och väger uppskattningsvis fyra miljoner ton – världens tyngsta byggnad. I dag inrymmer det parlamentets båda kamrar, författningsdomstolen och, i en egen flygel, Nationalmuseet för samtidskonst, vars takterrass är en av de bästa utsiktspunkterna över boulevarden som Ceaușescu lät anlägga för att beundra palatset från. Boulevarden löper ner till Piața Unirii, det väldiga torget med sin fontänparad som markerar sömmen mellan den gamla staden och den socialistiska. Ljudguiden här berättar historien om kvarteret som försvann för att palatset skulle kunna resa sig.

Norr om Unirii blir gatorna plötsligt smala, slingrande och fulla av folk: det här är Gamla stan, Lipscani-kvarteren, uppkallade efter köpmännen som en gång förde varor från Leipzig. I dess hjärta ligger de utgrävda ruinerna av Gamla furstehovet, furstens residens där Vlad III höll hov och där en byst av honom fortfarande vakar över turisterna. Några steg bort är den lilla Stavropoleos klosterkyrka från 1724 kvarterets vackraste byggnad – huggna stenkolonner, målade arkader och en tyst innergård som känns som en annan värld än barerna utanför. Lipscanis övriga institutioner är mer högljudda: Caru' cu bere, jugendölhallen som har serverat sitt eget bryggda öl sedan 1879, och Cărturești Carusel, bokhandeln med vita balkonger som blivit en av Rumäniens mest fotograferade interiörer. Lyssna på guiden om Gamla furstehovet först; den ger hela kvarteret mening.

Calea Victoriei är Bukarests Champs-Élysées – den långa avenyn längs vilken stadens 1800-talselit byggde sina palats, hotell och passager. Norrut öppnar den sig mot Revolutionstorget, inramat av det forna kungliga slottet (nu Nationella konstmuseet), Ateneum och balkongen på kommunistpartiets gamla högkvarter, varifrån Ceaușescu höll sitt sista tal den 21 december 1989 inför en folkmassa som vände sig mot honom. Rumänska Ateneum, invigt 1888 efter en 28 år lång folkinsamling under parollen "Ge en leu till Ateneum!", är stadens juvel: en nyklassicistisk rotunda vars konsertsal omges av en fresk som berättar hela Rumäniens historia, och hemvist för George Enescu-filharmonikerna. Ljudguiderna på den här sträckan täcker både glansen och skotten.

Bukarest är grönare än ryktet antyder. Cișmigiuträdgården, anlagd på 1840-talet, är stadens äldsta park och dess käraste – en sjö för rodd om sommaren och skridskor om vintern, schackspelare under platanerna. Längre norrut omsluter den väldiga Kung Mihai I-parken sjön Herăstrău, och i dess utkant ligger friluftsmuseet Nationella bymuseet, grundat 1936 av sociologen Dimitrie Gusti, där över 300 bondgårdar, träkyrkor och väderkvarnar monterades ner runt om i Rumänien och byggdes upp på nytt här, by för by. Parkens södra port är Arcul de Triumf, stenbågen från 1935 till minne av Rumäniens soldater i första världskriget.

För själva kommunistdecennierna, bege dig till det lummiga Primăverii-området och Ceaușescus hus, den förvånansvärt förortslika villan där diktatorn och hustrun Elena levde med badrum med guldkranar, vinterträdgård och privat biograf – en guidad inblick i hur regimen levde medan staden köade för bröd. I närheten, på Kiseleffvägen, står Fria pressens hus, det stalinistiska tornet som en gång tryckte varje tidning staten tillät. Ljudguiderna här knyter samman epokens två ansikten: propagandan och den privata lyxen.

Centrala Bukarest är kompakt nog att gå från Piața Unirii genom Gamla stan och upp längs Calea Victoriei till Revolutionstorget på under en timme; tunnelbanan (M1–M5) förbinder Unirii, Universitate, Piața Victoriei och Aviatorilor för Kung Mihai I-parken. Sen vår, försommar och september är de mildaste månaderna; juli och augusti kan bli heta. Bukarest är också porten till dagsutflykter till slottet Peleș i Sinaia och de transsylvanska städerna Brașov och Bran, var och en några timmar bort med tåg.