Thessaloniki

Vid ingången till 300-talet gjorde kejsar Galerius Thessaloniki till kejserlig huvudstad, och hans byggprogram förankrar fortfarande centrum. Galeriusbågen restes 298–299 och invigdes 303 för att fira segern över den persiske kungen Narseh; dess skulpterade pelare står fortfarande över Egnatia, gatan som följer den gamla romerska vägen. En kort bit uppför backen ligger Rotundan, byggd omkring 306, troligen som kejsarens mausoleum – men Galerius begravdes på annat håll, och den stora tegelkupolen stod tom tills Theodosius gjorde den till kyrka. Den tjänade som kyrka i över tolvhundra år, blev moské med minaret 1590 och fördes upp på Unescos lista 1988. Mellan de två ligger de utgrävda resterna av Galerius palats öppna mot gatan. Tillsammans är de den bästa platsen att höra hur Thessalonikis romerska, kristna och osmanska liv levdes i samma byggnader.

Thessalonikis tidigkristna och bysantinska monument, byggda från 300-talet till 1400-talet, fördes upp på Unescos lista som en grupp 1988 – mer än ett dussin kyrkor och kloster, de flesta fortfarande i bruk. Sankt Demetrios kyrka är hjärtat: basilikan för stadens skyddshelgon, vars reliker vilar i kryptan dit pilgrimer har kommit sedan kristendomens början. Hagia Sofia från 700-talet var stadens katedral fram till början av 1500-talet. De mindre kyrkorna gömmer de finaste överraskningarna – Hosios David från 400-talet i Latomou-klostret bevarar mosaiker från 400- och 500-talen. Museet för bysantinsk kultur, med mer än tre tusen föremål, sätter mosaikerna och ikonerna i sitt sammanhang och är ett bra första eller sista stopp.

Den stora branden den 18 augusti 1917 brann i trettiotvå timmar, förstörde det gamla centrumet och gjorde sjuttiotvå tusen människor hemlösa. Det enda kvarter som skonades var Ano Poli, Övre staden, som fortfarande klättrar uppför sluttningen i stenlagda gränder kantade av osmanska trähus. Högst upp sluter sig de bysantinska murarna kring Heptapyrgion, en fästning med sju torn som senare blev fängelse, och Trigoniontornet, där hela staden, bukten och på klara dagar Olympos breder ut sig under dig vid solnedgången. Vägen ner är stadens bästa audiotur: varje krök passerar en kyrka eller ett kloster som är långt äldre än husen runtomkring.

Efter branden ritade den franske arkitekten Ernest Hébrard om centrum med breda avenyer och monumentala torg. Hans paradnummer är Aristotelestorget, en böjd kolonnad som öppnar sig mot havet och fortfarande är stadens mötesplats. Strax innanför säljer den täckta Agora Modiano och den öppna Kapani-marknaden oliver, kryddor, ost och fisk, med tavernor inklämda mellan stånden. Mot hamnen var Ladadika en gång olivoljelagrens kvarter; de låga, målade byggnaderna rymmer nu restaurangerna och barerna som håller Thessaloniki vaket, och de smala gränderna är som bäst efter mörkrets inbrott.

Efter 1492 slog sig nära tjugo tusen sefardiska judar, fördrivna från Spanien, ner här, och från 1500-talet in på 1900-talet var Thessaloniki den enda staden i Europa med judisk majoritet – 1890 var nästan hälften av invånarna judar. Av de fyrtiofem tusen som deporterades till Auschwitz från mars 1943 överlevde omkring fyra procent. Thessalonikis judiska museum berättar den historien genom fotografier, dokument och föremål, och Förintelsemonumentet nära hamnen minns de deporterade. Det är ett stilla, nödvändigt kapitel i varje besök.

Centrum är kompakt och platt mellan vattnet och Egnatia, så de flesta sevärdheter ligger inom tjugo minuters promenad från Aristotelestorget; bara Ano Poli kräver en stigning eller en kort bussresa. Thessalonikis tunnelbana öppnade 2024 och förbinder järnvägsstationen med centrum och de östra stadsdelarna. Morgnarna tillhör marknaderna, eftermiddagarna museerna och promenaden timmen före solnedgången.